Sjuka barn...

Godmorgon/förmiddag.

Igår kväll vaknade Ludvig av att han hade ont i örat, och jag tröstade på bästa sätt.
Han skrek "jag kommer att dö, dumma öra" osv. Och jag tröstade o klappade bäst jag kunde, men jag undrar alltid om det är tillräckligt? Tröstar man tillräckligt? Finns man där tillräckligt? Gör man på rätt sätt?
Det är naturligtvis vanliga frågor som man ställer sig som förälder.
Men det värsta av allt var att han hela tiden skrek efter sin pappa. Jag vet att han är en pappa-gris, men ska det liksom inte ses som mer naturligt att barnen SKA ropa på sin mamma när dem är sjuka?
Jag tycker att det är jättebra att jag o Stefan har en så bra kontakt med barnen båda två OCH att Ludvig har en så bra kontakt med sin far.
Men jag måste erkänna att det värker lite i mammahjärtat.

I ena stunden så VILL jag vara jämställ med allt som det innebär, i andra stunden vill jag vara en hemmamamma som bara bakar bullar.

När vet man om man valt rätt? När vet man att det som man har gjort som förälder dvs med uppfostran osv visar sig. Tänk om det jag gör nu som jag anser är rätt visar sig vara helt felaktigt och man får arga bittra barn?
Nä, det får man inte hoppas men man VET aldrig, och det är det som jag tycker är läskigast med att vara just förälder... Ovissheten.

Idag har jag som sagt TVÅ sjuka barn, Ludvig förkyld, feber o öroninflammation, Love förkyld hosta och feber.
Jag själv har fått munsår (för första gången i mitt liv!9 Var har man nu varit? ;-), och jag har fortfarande ont i munnen för bölden är fortfarande kvar, TROTS pencillin nu i 4 dagar!!!!

Nu ska jag ta hand om mina sjuklingar o göra reklam för min blogg.

So long, skriver antagligen av mig i eftermiddag när jag är måttligt trött o barnen har rivit hela huset(lägenheten).

Bye!